Sången om sommaren
tillbaka. Det går verkligen inte att förklara med ord hur mycket jag saknar och älskar dig. Ingen kan förstå mig,
även för de som har förlorat sina nära och kära. Ingen kan någonsin förstå hur mycket jag saknar dig. Det är bara för att du och jag delar otroligt fina minnen som bara vi kan förstå oss på. Jag kommer ihåg när vi varje sommar åkte ut med båten. Du sjöng alltid "Sången om sommaren" för mig. När du jämt sjöng den sången för mig när vi åkte ut med båten, först då kunde jag inse att det verkligen är sommar. Underbara sommar. Du kunde aldrig prata om känslor, så du förmedlade dem oftast via visor eller sånger. Det är först nu jag har förstått det. För när du ville prata allvar med mig om hur livet är, drog du alltid upp Nils Ferlin´s budord. "Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfota barn i livet. Du sitter åter på handlarns trapp, och gråter så övergivet. Vad var det för ord? vad det långt? Kort? Var det väl, eller illa skrivet? Tänk efter nu, förrn´s vi föser dig bort! Du barfota barn i livet..." Och när du ville förmedla härliga positiva känslor sjöng du alltid "Sången om sommaren".
Det finns så många fler minnen du och jag har, men det vill jag inte skriva här på bloggen. Det räcker med att jag vet om dem.
När jag besökte dig på sjukhuset och berättade hur det gick i skolan så sa du alltid "Det går så bra för dig, för det har du fått från din farfar. Säg det till dina lärare!" Och varje gång du sa det så skrattade jag. Men en gång när vi sågs så sa du till mig att jag skulle sluta vara ledsen. Det konstiga var att jag inte direkt visade att jag var ledsen, tvärt om. Jag ville visa mig stark inför dig. För det var inte jag som hade det jobbigt, det var du. Det var du som kämpade och därför ville jag visa mig stark inför dig genom att vara glad. Men innerst inne så var jag inte det. Och det såg du direkt. Det var som att du kunde läsa mig rakt igenom.
Jag vill vara stark, inte visa mig svag. Men det är svårt. Väldigt svårt. Det känns som om alla tror allt är skitbra med mig, men så är det inte. Det är skit. Jag tänker så fruktansvärt mycket på dig. Och varje gång jag gör det så kommer tårarna fram. Och jag som ska sjunga på din begravning.. Hur ska det gå? Hoppas jag under de tre minutrarna åtminstone orkar hålla ut, för det kommer bli väldigt svårt.
Jag vet att du hade velat att jag ska må bra och inte kära nej mig i detta. Men det är svårt att inte reagera som man gör. Det måste få ta den tid det tar helt enkelt.
Du var den absolut bästa farfar man någonsin kunde tänka sig.
Sa jag att jag älskar dig?